Keramik är ju egentligen "inget annat" än bränd lera. Det är starkt, praktiskt och vackert och har tillverkats av människan på olika sätt
och i olika kulturer i flera tusen år. 

I över 175 år – sedan 1835 – har det tillverkats saltglaserade stenkärl i Höganäs. Bland annat de berömda lerkrus som Karlsson bar i en svångrem om halsen i August Strindbergs roman Hemsöborna (skriven 1887).

Från början var leran – som är geologiskt förbundet med stenkolet – bara en biprodukt som ingen tog vara på. Det var stenkolet som spelade huvudrollen och de enda svenska stenkolsfyndigheterna av någon betydelse fanns just här i nordvästra Skåne. För att utvinna denna naturtillgång bildades år 1797 ett stenkolsbolag i Höganäs av adelsmannen Erik Ruuth. Bolaget fick namnet Gustaf IV Adolfs stenkolsgrufva. 

Bolaget gick dåligt och ägarna måste hela tiden skjuta till pengar. År 1823 var man riktigt illa ute. Tack vare att riksdagen beviljade ett slags statsbidrag kunde företaget räddas från konkurs. Men det fanns ett förbehåll för detta bidrag: Det var att leran, som samlats runt gruvschakten i stora högar, togs tillvara. Gruvverksamheten blev efter omorganisation och övergång till lergodsproduktion 1825 känd som Höganäsbolaget. Kombinationen av kol- och lerfyndigheter visade sig vara mycket lyckosamma – det gick åt mycket kol för att bränna lergodset.

Idag bränner vi våra saltglaserade föremål i en ugn som drivs med gas. Det är betydligt renare än med stenkolet, men det är fortfarande en lång process. Det tar cirka ett dygn att elda upp ugnen till rätt temperatur och tre dygn för att den ska svalna. 

Mängden naturligt bundet järn i leran är viktig för att få de rätta nyanserna. Krukornas färg kan påverkas på flera olika sätt. Lerans sammansättning är avgörande för slutresultatet. Lera med hög halt av järn tillsammans med en stark reduktion av syre ger en mörkbrun yta. Leror med låg eller näst in till obefintlig järnhalt (som exempelvis porslinsleror) påverkas inte och blir inte bruna även om man reducerar.

Höganäs Saltglaserat använder en engelsk lera som ger den typiska Höganäsbruna färgen.

Färgen kan, trots att leran är densamma, variera från ljust brunt till nästan svart beroende på var i ugnen kärlet står, mängden syre som tillsätts och hur kärlen utsätts för saltångorna. Ibland blir ytan slät och nästan glittrande. Den kan också bli – vad vi i verkstaden kallar apelsinyta. Vilket som är ”rätt” eller ”vackrast” är upp till betraktaren att avgöra. Var och en brukar har sin egen uppfattning om hur det "traditionellt" ska se ut.